Once a Bladiner, always a Bladiner

”Once a Bladiner, always a Bladiner” är några ord en välkänd geografilärare på Bladins en gång myntade, och som nu känns mer klockrena än någonsin. Jag minns hur stort och skrämmande allting kändes när jag började på Bladins. Jag lyckades alltid gå vilse i skolan, gå in i stressade treor som skrek på engelska genom korridorerna, och ramla på den förbaskade mattan i biblioteket. Grusgången från ettans busshållplats kändes milslång och slutade alltid med en sandlåda i skorna. Jag minns hur jag avundsjukt tittade på de äldre eleverna och försökte lista ut vart de köpt sitt take-away kaffe, och undrade vad den där omtalade Bladins-andan var för någonting.

När man har gått på Bladins ett tag, börjar en förvandling. I början finns en viss osäkerhet kring vem man ska vara med, var man ska sitta, hur man ska spendera håltimmarna och så vidare. Man testar sig fram för att se vad som funkar för just en själv helt enkelt. Vissa hittar rätt på en gång, medan andra testar lite olika stilar för att komma fram till det som passar en själv allra bäst. Man lär sig sakta hur man tar sig runt på skolan med alla genvägar och kryphål man kan hitta, ofta bara genom att se hur de äldre eleverna gör. Elevrummets ”Förbjudna Dörr” är ett väldigt bra exempel på en sådan sak. Efter någon vecka på Bladins, sittandes i elevrummet, hör jag plötsligt en rad med högljudda bankningar och sparkar på Dörren. Jag blir lite förvånad och närmar mig.  Personen utanför blir nu förbannad och börjar skrika att vi ska öppna den. Försiktigt trycker jag ner handtaget och förs undan av ett gäng treor som alla varit och köpt fika.  Jag gick ut och in genom Dörren några gånger och kände en plötslig frihet. En frihet som avbröts av en arg manlig lärare som skrek ”DEN ÄR BARA TILL FÖR NÖDFALL!” och stängde dörren framför mig.  Även om jag blev en smula förvirrad och inte använde Dörren på ett tag, visste jag att det här var början på något stort. Tidiga mornar och sena eftermiddagar har jag smugit ut genom Dörren för att springa till Köpenhamnskonditoriet bara för att återvända till elevrummet för att fika med mina vänner. Nu när jag tänker på det är nog i elevrummet många av mina roligaste och bästa minnen på Bladins har tagit plats. Det är där jag suttit och fått hjälp med läxor, där jag suttit med mina vänner och halvsovit på en extra långa håltimme, där jag sett otaliga elever trilla ner för trappan och där jag hört de konstigaste historierna från tvärs över rummet.

Några trappor upp från elevrummet och genom biblioteket hittar vi lärarrummet – lärarnas alldeles egna lilla fristad. I början vågade jag knappt gå in dit heller, eller snarare så trodde jag att det var strängt förbjudet. Men som man lär sig på Bladins är allt relativt, och snart sprang vi in och ut genom dörren klädd med texten ”Totalt nötförbud råder” för att allt från att fråga om läxor till att sitta och äta chips med en lärare i väntan på mingelkvällen. Nötförbudet var också något jag lärde mig var relativt. Vi satt ett gäng i biblioteket en dag och fikade, när en kille plötsligt tar fram ett paket Marabou mjölkchoklad. Någon elev utbrister argt att han minsann inte får äta någon choklad, ”det finns ju spår av nötter i!” och konfiskerar den förvånade unge mannens choklad. Killen bredvid honom skrattar till och ger tillbaka chokladen till killen och berättar då att det är han som är nötallergisk, men knappast så farligt som skolan får det att verka. Det är mest lärarna man ska gömma sin choklad från. Ända sedan dess äter jag mina nötter väldigt hemlighetsfullt bara för att vara säker på att ingen ska ta de ifrån mig.

Det är inte lätt att gå i ettan. Det är inte lätt att gå i tvåan heller. Trean är förmodligen det svåraste av de alla, men under tiden på Bladins lär man sig små sätt att ta sig runt, som gör skoltiden helt underbar. Man utvecklar en slags anda (som vi fantasifullt nog kallar för Bladinsandan) som ingen annan än vi Bladinare har. Det är något som inte riktigt kan förklaras, utan snarare måste få upplevas – någonting som alltid finns inom oss. Det är den som gör att vi lyckas ta oss omkring med glimten i ögat trots alla läxberg. Det är den som får oss att komma hit klockan åtta på morgonen en regnig torsdag.Det är den som gör oss stolta över att vara Bladinare.

Jag kan säga såhär; jag går fortfarande vilse, går fortfarande in i folk, ramlar fortande över den förbaskade mattan och svär fortfarande över gruskornen i skorna, men kaffet, det har jag lyckats hitta! Efter mina snart tre år på Bladins, kan jag gå ifrån den gula herrgården, längs den långa grusgången med enbart goda minnen, ett mindre koffeinberoende, underbara vänner och någonting jag alltid kommer att bära med mig – min alldeles egna Bladinsanda.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s